Sunkomania

Jag läste just Anouk´s blogg om att vara mamma och snygg. Eller bara att känna sig snygg, som sig själv eller ja vad man nu ska säga. Nu har man så fullt upp med att vara mamma och hinna med vardagen att man aldrig gör sig sådär extra fin längre.

Samtidigt så prioriterar man annorlunda, man sitter hellre hemma och myser än flänger ute, men IBLAND känner man det där att bara för en kväll få sminka upp sig och känna sig som sitt gamla jag igen.

Men gamla och gamla, är det jag i nutid? Hur var jag då kontra nu? Har jag ändrats?

Jag har ändrats genom sjukdomen helt klart. Orken finns inte till det där extra, inte orken att släppa lös och strunta i konsekvenserna. Fast man kanske har nått en ålder där man inte gör sånt längre..eller? Fasen, ibland blir jag så less på sjukdomen vad den har berövat mig. Det där extra glada spralliga humöret när man kunde göra galna upptåg, var är den tjejen liksom?

Ibland så tror jag att känslocentrat i hjärnan har fått sig en törn, ibland känns det som att det saknas nåt.

Som mamma känner jag mig nog mer självsäker dock. Vågar nog lite mer och känner mig tryggare.

Då & Nu;