Jag skriver egentligen inte så mycket om hur det är att vara sjuk. Jag seglar in på allt för många bloggar med människor som ständigt beklagar sig och förklarar hur sjuka de är och hur dåligt de mår, både psykiskt och fysiskt. Har de glömt livet?
Själv är jag lite allergiskt mot självömkan, även om jag såklart också kan ha en stor dos utav det, till mitt eget förtret ska jag säga. Men det är ju på gott och ont. Man måste ju få tycka att livet är pest, att man är sjuk och att världen vänt en ryggen och att det känns som att man står utkastad på backen utanför livets fest.
Men jag har nog fått en egenskap av min mor, att kämpa på, ingen idé att sörja, det blir inte bättre utav det. Men hon kan bli lite bitter utav det, så jag blandar in lite av min egen positivitet i det, att det är ingen idé att lägga energin på det dåliga, för det finns så mycket gott att lägga det på.
Visst jag är sjuk, och jag kan bli så arg och ledsen över att min kropp inte längre klarar allt jag vill, men den klarar fortfarande en hel del och det får jag ju vara glad för!
Sen tror jag att jag får mer hjälp och förståelse för att jag är en trött småbarnsmamma, är man frisk så tycker nog många att man nog får bita ihop och kämpa, för man har ju "endå valt att skaffa barn”.
Men vad är trött egentligen, är jag verkligen tröttare än nån annan? Sånt är svårt att veta.
Men att kroppen domnar bort när jag är för trött, eller att fötterna fryser till is och gör ont om jag måste gå upp på kalla golv på natten eller att benen blir snubbliga om jag stressar, det är ju lite min last. Och det ska jag endå känna att jag kan få klaga om.. ;-)
Att vara mamma och ha MS är tufft, men det finns alltid de som har det värre. Jag tror nog att föräldrar till kolikbarn har det värre än jag, det måste vara psykisk terror. Eller föräldrar till svårt sjuka barn, det måste äta upp ens själ.
Klart jag undrar över hur jag kommer att klara tussan när hon börjar att gå och springa, när man måste vara henne hack i häl för att hon inte ska göra nåt galet.
När hon vill göra aktiviteter som jag inte orkar, hur känns det då, för oss båda?
En dag i taget. En dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar