Kroppen. Känns på ordet och fundera, vad är kroppen? Hur fungerar den? Vad vill vi ha den till? Lyssnar vi på den? Bryr vi oss om den?
Många bara kräver att den ska fungera i alla lägen till allt vi ska göra, och många tänker inte ens så, den bara är..eller?
Vi späker den med dieter, pressar den med stressigt liv och ohälsosam mat och tar en tablett för varje lustigt jobbigt symptom som den utger, allt för att sträcka på gränserna lite till.
Men hur fungerar det där då, har vi en själ där inne också eller är vi bara en fysisk kropp som dör och tynar bort när vi ligger i kistan?
Eller har vi faktiskt en själ eller inre kraft som är vår personlighet, vår drivkraft, vår motor och energi? Den som är VI.
Har kroppen ett språk, ett sätt att tala om för oss att nu är det inte bra, lugna dig?
Jag tror att våra kroppar är ett långt mer känsligare organ än vad många tänker på . Den ska bära oss genom livet och hålla ihop oss och föra vår själ igenom vår resa.
När huvudet bankar, kanske vi har för mycket att tänka på?
När axlarna och ryggen värker kanske vi har axlat oss för tunga ok, för mycket bekymmer och ansvar?
Vi får magproblem, ont och kanske halsbränna, kanske vi är för oroliga för att tiden inte ska räcka till eller att man själv inte räcker till?
Varför är det så många som inte lyssnar på kroppens signaler, utan bara tar en massa tabletter för att dämpa, och köra lite till? Nån gång sätter kroppen ett stopp och då kan det vara för sent.
Jag lyssnade inte på min kropp. Jag lät min kropp bli misshandlad av både allt för många partys, dålig mat och ständigt bantande.
Jag lyssnade heller inte på min själ som mådde uruselt. Jag var deprimerad, hade ångest, var trött och frustrerad. Men jag gjorde som var brukligt, jag tog bara anti-depressiva medel och fortsatte att leva lika dåligt.
Jag var hämmad och kände inte längre mig själv och kunde inte längre känna av det som hände runt mig.
Så en dag, började jag domna bort i kroppen, min känsel försvann och jag kände inte längre. Jag snubblade och orkade inte gå längre.
Jag bytte livsstil precis i samma veva som jag blev sjuk, men det var för sent.
Sen kan man ju undra varför man blir sjuk när man börjar att må bra, när man är avslappnad och lugn. men det är väl så, kroppen släpper garden och sen kommer allt som ett brev på posten.
Ett bra exempel är att bara tänka på hur ofta man blir sjuk lagom till semestern?
Idag försöker jag tänka på kroppen, göra det den vill och lyssna när den säger ifrån. När jag gör nåt den inte vill får jag reda på det. Ordentligt.
Men det saknas en bit. Kärlek. Kärlek till Min kropp. Jag har hatat min kropp sen jag var i 10årsåldern tror jag.
Sett den som ful, oduglig,fet och konstig. att jag ständigt sett den som nåt dåligt som jag inte vill ha, kanske det har påverkat till en sjukdom som bryter ner den?
Man ska älska sig själv! Alla goda människor är vackra oavsett hur stor rumpa man har. Det spelar ingen roll om man har små bröst, man får inte bättre betyg, närmare vänner eller mer pengar på banken med större. (finns väl undantag ;-) )
Ett bra självförtroende, och en god självkänsla gör att man trivs och mår bra, Både med kroppen och själen.
Och när man nått till den punkten att man mår bra, då spelar inte de där extrakilona nån roll. För mår man gott hetsäter man inte, man behöver inga sockerkickar för att orka ,man behöver inte späka den med dieter och man känner att man vill vårda den vackra kropp man har. Så mitt råd just nu, älska dig själv och din kropp! Börja lyssna!
Kanske är den lite för rörig och markant i sitt mönster, men som fondvägg kanske, och det är eg bara 2 väggar som ska tapetseras, så det kan fungera! Fanns 
