Jag kan bara se till mig själv. jag hörde en låt med Elvis när jag var liten, och lyssnade nästan enbart på det nåt år. Jag spelade tyst mina skivor inne på mitt rum, medans min mor vräkte på stereon med hårdrock i vardagsrummet. Vilka kontraster va?
Jag fick en Boppersskiva en jul, och sen började jag att leta ursprunget på låtarna de körde covers på. Sen när jag hamnade i tonåren träffade jag en kille som var raggare, och sen rullade allt på. man letade sig utåt i musikgränserna, hittade nytt, hittade stilar, människor, bilar.
Det jag tycker är tråkigt är att den raggar-stil som jag är uppväxt med, knappt finns längre. De är få, de där med myggjagare, skinnväst och flanellskjorta, som festar och lyssnar på allt från sven-ingvars gamla hits till rocknroll.
Nu ser man nästan bara dräggen med sönderslagna 70tals jänkare och med disco i högtalarna. Själv har de militärbyxor och bandana. BLÄ. Och de ska vara raggare, usch. Men det är ju bara min åsikt.
Mycket av den här anledningen så håller man sig mer till "rockabilly"-stilen, just för att det är mer klass, lite mer eftertanke, och lite mer kärlek för nostalgi och musik.
Men sen har det vuxit fram en rockabillystil som bara går ut på just stil. Massa människor som har precis "rätt" kläder, hänger på rätt klubbar i stockholm, och kallar sig för rockabillys. De vet nada om musik, eller bilar, utan ser bara snygga ut, och ser ner på andra som inte klär sig exakt rätt. Också BLÄ.
För mig är rockabilly en musikstil, och har en kultur runt sig. Jag tycker stilen, är det viktigaste, inte ha rätt klädesmärke, eller just "de" jeansen. Att man samlas kring ett intresse och kan dela med sig av musiktips, en ny tidning, en träff man gillar 0.s.v är bra mycket roligare än att ha kulturen som nån jäkla modevisning.
Ibland får man känslan av att vara på nån inneklubb i stockholm, och folk tittar snett på en för att man inte är klädd "rätt".
7 kommentarer:
Bra inlägg, håller absolut med dig :) Det roliga är att intresset väcktes för mig på ungefär samma sätt som för dig. Det började med Boppers å Elvis .. :) Ska nog skriva ett inlägg om hur mitt intresse väcktes jag också, om man får lov att härmas lite ;)
Hej Lilly Lee, tänkvärt inlägg. Har funderat i samma banor ibland. Speciellt när man är ute på diverse bilträffar.
Ibland är det nästan vattentäta skott mellan "rättrogna" Rockabillies, dräggen, åldringar med finbilar och "vanliga raggare" eller bilentusiaster och alla andra olika nischer även fast allt bottnar i samma sak.
Det räcker med att gå in på nåt forum och diskutera vad som är/kännetecknar en "raggare". Det blir nästan krig.
De som har USA-bil säger en sak, de som inte har någon säger en annan, de som vill men inte har åldern inne säger en tredje. De som har "det rätta intresset" (vad det nu är) säger en fjärde sak.
För mig är det inte så viktigt hur man "ska" se ut. Kan klä mig i kavaj när det behövs eller trasiga jeans. Åker både USA-bil och Volvo. Lyssnar mest på 50 & 60-talsmusik men kan hoppa runt till punk och skråla med till schlagers också. Kan festa i bilen eller ta med dottern på bilträff (dock ej samtidigt). Men så länge jag har kul eller inte "måste" kommer jag att hålla på.
Mitt intresse började i alla fall med USA-bilar som liten grabb sen kom musiken som ett brev på posten. Sista natten med gänget på bio var väl det som fick mig fast, sen blev det lämpligt nog "inne" med femtitalet i slutet av sjuttitalet, början åttital. Som tonåring var man lättledd :)
Sen har det bara rullat på. Du/ni kan läsa lite tidiga minnen från mig:
Klicka vidare här!
Angelica - Skriv! Det är inte att härmas, alla bloggers inspireras av varandra ;)
Oh ja, bra inlägg! De flesta raggare jag stött på under min uppväxt är den "sämre sorten" enligt mig, i Volvo's med techno i högtalarna. Vet inte riktigt när jag började gilla rockabillyn men mycket kom nog med Grease, faktiskt, som jag såg för första gången i 12-årsålder då jag redan gillade 50-talspop... Det har nog letat sig vidare därifrån skulle jag tro.
Jag har alltid varit lite "udda". När mina klasskompisar lyssnade på Britney Spears och Spice Girls, Jazzade jag till Alice Babs och Glenn Miller. Jag tycker i och för sig också om Spears och Spice girls, men jag lyssnade hellre på "min" musik. Sen började jag lyssna på Beatles, Elvis, Marilyn Monroe, Ella Fitzgerald, Frank Sinatra, Boppers m.m. m.m. Kanske för att låtarna de gör faktiskt är välgjorda och sjungs med inlevelse? Jag vet faktiskt inte varför jag fastnat för den musik jag lyssnar på, men jag älskar den, och det är väl huvudsaken?
Kram cissi
Jag förstår precis vad du snackar om men jag är väldigt kluven..
Å ena sidan tycker jag att det är fantastiskt kul att kulturen är så levande och det är otroligt att se vad folk går in för det, både vad gäller kläder, musik och bilar.
Å andra sidan så är det så tråkigt att se att folk blir snobbar och ser ner på den som inte är helt "rätt". Jag förstår att man vill måna om kulturen, men det finns lite för mycket inskränkta människor, speciellt här i Sthlm.
Jag själv t ex mixar rockabilly rätt mkt med punk vilket jag tycker funkar hur bra som helst och skiter lite i om folk på Rocket Room inte gillar det. Jag skulle inte riktigt kunna gå så långt som vissa av tjejerna som ser ut som små tanter, men jag uppskattar fortfarande verkligen att de gör det och skulle aldrig se ner på det. Jag tycker det är grymt med människor som kör sin egen stil och gör sånt som gör dem glada.
Härligt inlägg! Jag letar likasinnade personer, med samma intresse, jag har bott i dalarna 2 år och umgåtts med raggare och fått smak för rockabillystilen. Nu är jag tillbaks till stockholm , och hoppas på att det finns lite "vettiga" människor här å :)
malin! Jo det finns nog en massa skoj i stockholm, men även en hel del snobbar ;-) Hoppas du hittar dina likasinnade!
Skicka en kommentar