Thoughts

Jag är en tänkare av stora mått. Jag tänker tusen tankar som skenar i 250km. jag har som ett autobahn i hjärnan som aldrig saktar ner.

ibland är det mest fina glada tankar, men ibland blir det dålig stämning där på motorvägen och det blir mest svart och kaos.

Jag kan inte sluta tänka på allt hemskt som skulle kunna hända  och sånt som har hänt.

Samtidigt säger jag till mig själv att det som hänt kan jag inte ändra på och det som ännu inte skett kan jag inte påverka.

Just nu är jag i en fas då jag är stressad över sjukdomen. Vart är jag om 10 år? Hur mår jag då, lever jag ens? Kanske drabbas jag av den där läskiga sjukdomen och tynar bort på nåt sjukhus nånstans? Eller kommer jag bli som den mannen jag lyssnade på inne på sjukhuset, som bara blivit bättre och bättre och idag kände sig nästan helt frisk efter 9 år med tysabri?

Jag slår ofta bort tankarna, man får ta en dag i sänder, finns ju ingen anledning till grubbleri, då går jag ju bara miste om denna stunden just nu.

Ibland känner jag mig så ensam just i mitt grubbleri. Känns inte som att nån förstår, som att nån riktigt greppar hur det är. Jag är en sån som tar det med en klackspark oftast, glömmer det tråkiga och är glad istället. men så kommer dessa perioder då allt kommer ikapp. Suck.

Nej jag får ta och spela en låt man blir riktigt glad av! Såna här låtar och en kopp kaffe är just nu det som får mig att överleva. ja förutom min dotters skratt då, det är det bästa som finns :-)