Jag hade längtat. Trånat. Planerat. Funderat på outfit. Så kommer bomben. Gubben får annat att göra. Som han måste göra. Jag förstår honom, men va fan (ursäkta språket). Jag vill inte åka själv såklart, så då blir det hemmavistelse, har frågat runt men det är lite osäkert hur och om folk ska åka så jag kommer troligtvis inte iväg. I år heller. SUCK. Men så blir jag sån att jag tänker “ja men jag är så trött, bättre att vara hemma ist och vila upp sig”. Förnekelse och förträngning i det yttersta.
Skulle så gärna vilja svinga kameran över axeln, på med stassen och iväg och njuta av lite motormuller, skön musik och snygga människor. Meen….
Hua. Hur gör man. Stänger det ute, tänker realistiskt och stannar hemma, eller försöker komma ut endå på nåt vis och tar ut sig den enda barnlediga kvällen på länge? I-landsproblem 3000.
1 kommentar:
Hade jag bott närmare hade jag hängt med..
Skicka en kommentar