Ibland går luften bara ur mig. Jag tänker på allt möjligt, tex varför jag bloggar? Varför sitter jag på facebook och skriver upp alla ointressanta saker jag gör, ingen bryr ju sig endå? Lika lite som jag bryr mig om nån som skriver “åt just en glass”. jaha liksom. Good to know. Ska jag fråga vilken sort så jag ska få ett tips eller vad vill man med en sån status? Jag är ju likadan själv. “nu har man druckit kaffe, gott”. Ja det var nog dagens mest intressanta och världsomvälvande nyhet för alla mina vänner ;-)
Jag känner mig bara ensam. Tycker inte att nån förstår mig, ingen behöver mig ingen vill se mig. Det finns liksom ingen. Jag försöker bjuda in folk men de har inte tid, glömmer eller nåt annat. Säkert inte alls med vilje, men när man har den där känslan i sig, så känns det som att alla har en dold agenda, en avsikt att försöka komma undan, smita, undvika en. Så är det ju inte, hoppas jag, men ibland känns det så.
Jag är en lite udda filur, det vet jag. Och min sjukdom gör mig glömsk, virrig och jag tappar tid och rum ibland. Men jag vill alltid mina vänner bästa, försöker så gott jag kan att bjuda på mig själv, och fikabröd ;-)
Jag hoppas att min dotter blir mer utåtriktad och kommer in i kompisgäng bättre än vad jag gör. Att hon liksom drar åt sig de bra människorna och känner att hon är en del av världen.
2 kommentarer:
Hade jag bott närmare hade jag hälsat på var och varannan dag, de vet du :)
Tycker det är hemskt tråkigt ibland att vi inte kan ses hela tiden...
Men jag skickar en kram och berättar att JAG bryr mig om dig :)
Jag känner igen mig en del i vad du skriver ... och jag har tänkt många gånger att "Hoppas inte barnen blir som jag". Jag har själv aldrig haft lätt att få vänner ... och nu, när man blivit äldre, så är det ju ännu svårare.
Fast än så länge verkar båda barnen vara mycket mer utåtriktade än vad jag var som liten. De har mycket kompisar och är rätt sociala, vilket är himla skönt.
Skicka en kommentar