Drunkenness

Nåt som blir mer och mer påtagligt i mitt liv är att man lever i som en enda lång fylla. Ibland är man bara lite salongsberusad, men efter stress eller hård ansträngning är man kanonfull. ja bildligt talat alltså. Balansen blir dålig, jag ser suddigt och benen blir tunga och okoordinerade.

Så i helgen när vi var ute på galej så blev jag alldeles vimmelkantig väldigt fort. Hjärnan är helt med men kroppen helt väck, så folk tror ju att man är skitfull fast man inte är det. Det är lite jobbigt tycker jag, även om jag för stunden viftar bort det.

En bekant sa när jag skulle gå hemåt “du kan väl vingla lite till!” typ och skrattade gott. Då svarade jag typ bara “men då är det väl ingen sport?!”. Då kunde jag skratta bort det men sen mår jag dåligt. Jag är en sån som blir väldigt glad och uppåt när jag har skoj sådär och i kombination med allt vingel, snubbel och diverse knepiga rörelser så anses man väl aprak jämt när man är ute.

Sånt tänker jag på också till vardags när man är ute med tösen. När man vinglar till, snubblar lite eller så. Folk kanske tror man är full när man går där med vagnen..